K-G is Kuhner-Gerth, Ausführliche Grammatik der griechischen Sprache, a 19th century German grammar. The English language grammars, Smyth and Goodwin, are based on this and other German works. K-G, particularly Part II (syntax) is still very useful for the large number of examples it provides.
K-G at the place cited in your message says that either ου or μη is found in disjunctive indirect questions, but goes on to say that in “so-called nominal questions (introduced by who, how, etc.),” μή is used if the predicate of the first member isn’t repeated, but must be understood, but either ου or μη if the predicate is repeated.
That doesn’t seem to be exactly what de Strycker wrote, and some of the examples run counter to de Strycker. It’s worth looking at the examples (I’ve bolded ἢ οὔ, where the predicate isn’t repeated).
In dem zweiten Gliede einer abhängigen disjunktiven Satzfrage (ob . . oder nicht) steht sowohl οὔ als μή. > S. Ai. 7 ὅπως ἴδῃς, εἴ τ᾽ ἔνδον εἴ τ᾽ οὐκ ἔνδον. Pl. civ. 387, d σκόπει δή, εἰ ὀρθῶς ἐξαιρήσομεν > ἢ οὔ. > Vgl. 394, d. 451, d. 452, e. Phaed. 70, c σκεψώμεθα, εἴτ᾽ ἄρα ἐν ᾄδου εἰσὶν αἱ ψυχαὶ τελευτησάντων τῶν ἀνθρώπων > εἴτε καὶ οὔ> . Crit. 46, c. 48, b σκόπει, εἰ ἔτι μένει ἡμῖν > ἢ οὔ> , dann: σκεπτέον, πότερον δίκαιον ἐμὲ ἐνθένδε πειρᾶσθαι ἐξιέναι μὴ ἀφιέντων Ἀθηναίων ἢ οὐ δίκαιον. X. C. 2.1.7 εἰ μὲν ἀνδρῶν προσδεῖ ἡμῖν εἴτε καὶ μή, αὖθις συμβουλευσόμεθα. Pl. ap. 18, a ὑμῶν δέομαι . . τοῦτο σκοπεῖν, εἰ δίκαια λέγω ἢ μή. Civ. 339, a εἰ ἀληθὲς (ὃ λέγεις) ἢ μή, πειράσομαι μαθεῖν. Phil. 21, b τοῦτ᾽ αὐτό, εἰ χαίρεις ἢ μὴ χαίρεις, ἀνάγκη δήπου σε ἀγνοεῖν, κενόν γε ὄντα πάσης φρονήσεως. Andoc. 1.7 εἰ μὲν γὰρ δεινὰ κατηγόρηται ἢ μή, οἶόν τε γνῶναι ἐκ τῶν τοῦ κατηγόρου λόγων. Antiph. 5.14 οὐ δεῖ ὑμᾶς ἐκ τῶν τοῦ κατηγόρου λόγων τοὺς νόμους καταμανθάνειν, εἰ καλῶς ὑμῖν κεῖνται ἢ μή, ἀλλ᾽ ἐκ τῶν νόμων τοὺς τῶν κατηγόρων λόγους, εἰ ὀρθῶς ὑμᾶς διδάσκουσι τὸ πρᾶγμα > ἢ οὔ> , ubi v. Maetzner; derselbe Wechsel 6, 2. P. Prot. 313b. Isae. 8.9. Dem. 20.83.
In abhängigen sogenannten Nominalfragen (eingeleitet durch wer, wie u. a.) steht μή, wenn das Prädikat des ersten Gliedes nicht wiederholt wird, sondern ergänzt werden muss, aber sowohl οὔ als μή, wenn es wiederholt wird. > Eur. Hipp. 927 χρῆν βροτοῖσι τῶν φίλων τεκμήριον | σαφές τι κεῖσθαι καὶ διάγνωσιν φρενῶν, | ὅστις τ᾽ ἀληθής ἐστιν ὅς τε μὴ φίλος. X. Comm. 3. 6, 10 οἶσθα, ὁπόσαι τε φυλακαὶ ἐπίκαιροί εἰσι καὶ ὁπόσαι μή, καὶ ὁπόσοι τε φρουροὶ ἱκανοί εἰσι καὶ ὁπόσοι μή εἰσι. Vgl. 4. 2, 26. Oec. 16, 3 γνῶναι, ὅ τι τε δύναται φέρειν καὶ ὅ τι μὴ δύναται. P. Gorg. 472d ἀγνοεῖν ὅστις τε εὐδαίμων ἐστὶ καὶ ὅστις μή. Dem. 20.163 λογίσασθε πρὸς ὑμᾶς αὐτούς, τί συμβήσεται καταψηφισαμένοις ὑμῖν τοῦ νόμου καὶ τί μή. Aeschin. 1.27 ὁ νομοθέτης διαρρήδην ἀπέδειξεν, οὓς χρὴ δημηγορεῖν καὶ οὓς οὐ δεῖ λέγειν ἐν τῷ δήμῳ. — In anderen Verbindungen und ausserhalb der Frage steht in dem ersten Falle sowohl μή als οὔ. Pl. Menex. 237, e γυνὴ τεκοῦσά τε ἀληθως καὶ μή, ubi v. Stallb. Civ. 486, b ψυχὴν σκοπῶν φιλόσοφον καὶ μή. Crit. 46, c ἐλέγετο, ὅτι ταῖς μὲν δεῖ τῶν δοξῶν προσέχειν τὸν νοῦν, ταῖς δὲ οὔ. d ἐλέγετο, ὅτι τῶν δοξῶν . . δέοι τὰς μὲν περὶ πολλοῦ ποιεῖσθαι, τὰς δὲ μή. 47, a οὐχ ἱκανῶς δοκεῖ σοι λέγεσθαι, ὅτι οὐ πάσας χρὴ τὰς δόξας τῶν ἀνθρώπων τιμᾶν, ἀλλὰ τὰς μέν, τὰς δ̓ οὔ, οὐδὲ πάντων, ἀλλὰ τῶν μέν, τῶν δ̓ οὔ; . . Οὐκοῦν (καλῶς ἐλέγετο, ὅτι χρὴ) τὰς μὲν χρηστὰς τιμᾶν, τὰς δὲ πονηρὰς μή; Lys. 218, b ἐξηυρήκαμεν, ὅ ἐστι τὸ φίλον καὶ οὔ = ἐξ. τοῦτο, ὅ κτλ.
http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text?doc=Perseus%3Atext%3A1999.04.0021%3Asmythp%3D511